Tycker att jag är trevlig och tat hänsyn till andra. Ändå tycker jag att mina få vänner blir bara färre och färre.
Hade en vän som jag tyckte mycket om, men när vi var på en gemensam resa så körde det ihop sig mellan oss. Har försökt hålla kontakt då och då främst via sms, ibörjan dröjde svaren jätte länge, nuförtiden kommer svaren snabbare. Men inget meddelande kommer som förr, spontant. Bara svar på mina frågor/meddelanden. Om jag inte håller kontakt skulle jag inte höra ngt från honom. När vi kom hem från vår resa för nästan exakt 2 år dedan blev han närvös på mej när jag var långsam i dörröppningen till flygbussen. "Gå, gå, gå" sade han och mumlade något att vi hade i alla fall en trevlig kväll (av tre). Jag grät inombords hela vägen till flygfältet. Det går säkert inte en dag utan att jag tänker på honom, men jag får väl skylla mej själv, kan inte tvinga någon att stå ut med mej.
En annan kompis som jag känt från första klass har lyst med sitt frånvaro en längre tid. Om jag inte har hållit kontakt. Vi var på en mässa i april och före det var det över ett år sen vi hade setts.
Vi bor kanske 3-4 km ifrån varandra. Vi bestämde oss i maj för att fira midsommar tillsammans, vi skulle evenuellt åka till hans sommarstuga. Ringde honom några dagar före midsommar och han sade att han har just nu så mycket att göra att han tyvärr inte kan vara borta över en natt, men vi bestämde att vi kunde träffas hos honom midsommardagen, öppna en flaska vin och umgås och sånt. Vi hade inte bestämt något klockslag och väntade på midsommardagen att han skulle meddela vilken tid det skulle passa åt honom. När han inte hör av sig på hela dagen så ringer jag honom kl 18. Då säger han att han måste tyvärr avboka detta, han har en sak han måste sköta på jobbet, som jag förstår att kan komma. Det som jag inte förstår är att han inte meddelar mej något. Det som han skulle göra på jobbet var en sån sak som han måste ha vetat åtminstone i gog tid på midsommardagen, troligtvis ockdå någon dag i förväg.
Detta förolämpade mej enormt, om han anser att jag inte är värd att bli informerad. Nu blev min midsommar förstörd, hade ingen plan b eftersom jag trodde ända in till det sista att det skulle bli av. Vad får en människa att tänka på det sättet att det är Ok att inte behöva meddela något om man får förhinder? Som sagt så hade jag förstått bara jag fått info om saken. Nu vet jag inte om jag vill träffa honom längre när han behandlar mig som en disktrasa.
Förstår ni hur jag känner mej efter allt detta?
